Äntligen dags var det många som tyckte när klockorna väckte upp oss runt 5 blecket på morgonen, själv hade jag svårt med motivationen då jag precis kommit hem efter en 2 veckors resa bara dagarna innan.

Nåväl, Sippas grabb Sebban kom och hämtade upp Sippa, mig och Bullen för vidare färd till Arlanda där mötesplatsen var fiket utanför tullen. Alla infann sig i perfekt tid förutom Patrik som skulle flyga in från London, eller var det så djävulskt planerat att han endast skulle ta tunnelbanan i London för att möta oss.

Ordförande Danne tog befälet och hälsade alla välkomna till Bajen Internationals 7:e resa. Han fortsatte sedan med att han hade en bra och en dålig nyhet och att den bra var att deras ambition varit att få till två matcher, den dåliga var att man hade flyttat den ena matchen. Jag vet inte om det var tidpunkten men jag fattade inte vad Danne snackade om. När han sedan gav oss ett flertal ledtrådar bland annat att drycken och dialekten hade samma namn så gav de oss staden Köln (Kölsch). När han sedan avslöjade att vi skulle bo i Düsseldorf men att vi skulle se Dortmund-Leverkusen på lördagen och Köln-Hamburg på söndagen kändes det otroligt bra.

Incheckningen gick utan problem och plötsligt satt vi och drack en whiskey och en bira innan det var dags att kliva på planet, där stötte vi ihop med ett annat Bajengäng, Royal FC, sköna grabbar som rest runt sedan 1999 och dessutom tydligen satt raderna framför mig på Söderstadion. De hade varit i Köln förra året och trivdes väldigt bra där, någon upplyste oss om att Köln var Europas svar på San Fransisco. Tyvärr träffade vi inte på dem i Köln.

På flygplatsen i Düsseldorf mötte Patrik upp som landat ett antal timmar innan oss då han flugit från London, taxi till hotellet NH Düsseldorf som höll en hög nivå. Danne och Patrik beslöt att vi fick en halvtimme att snygga till oss innan vi skulle vidare för att bli guidade av Helmut och Wolfgang som tydligen var tyska kollegor med Danne. En öl på rummet och sedan ner, döm om vår förvåning när Danne plockade upp namnbrickor och satte på sig själv (Helmut) och på Patrik (Wolfgang), grundlurade var bara förnamnet.

Ut i Düsseldorf för sightseeing och det visade sig att Helmut var otroligt påläst, Wolfgang var lite mer tillbakadragen. Efter att ha visat oss en del byggnader började våra strupar längta till tysk öl, första stoppet gjordes och Danne beställde in en runda med altbier och ett gäng med tyska smörgåsar. Nästa stopp var på en liten pub som hade sin specialitet, KILLIPILSCH som var som jägermeister. Sippa hamnade brevid en jätteman som absolut hade passerat 2,20 på längden, det som imponerade med denna jätte var att han stod och sippade på ett glas vitt vin och jag undrar om han inte ville sippa lite på vår egen Sippa.

Nästa stopp var en irländsk pub som var helt folktom, men det var nog ingen överraskning eftersom den tyska befolkningen fortfarande var kvar på sina arbeten. Någon i BI kom tillbka efter ett toalettbesök och meddelade att man sålde något så spännande som en resande f***a i en automat på herrarnas. Snabbt möte och 4 euro fixades fram för att undersöka var detta kunde vara. Döm om vår förvåning när detta innehöll en rosa plastpåse och en liten förpackning glidmedel. Undrar hur man tänker när man tillverkar detta eller kanske, hur fan kan man köpa något sådant. Bra förtjänst för uppfinnaren torde det trots allt vara. Den resande f***an låg kvar på bordet när vi lämnade stället. Efter ett antal öl på detta ställe drog vi iväg på kvällens middagsställe där Helmut beställt bord vilket var en otroligt bra idé eftersom stället var otroligt populärt. Restaurangen var Im Fuchschen och serverade typisk tysk mat. Ola såg något orolig ut när han fick in sin tallrik med någon form av tysk fläsklägg.

Då vi avnjutit middagen var det barrunda i Altstad (världens längsta bar) kallas den också. Någonstans under kvällen började det att bli lite svårt med detaljerna men minns att vi en efter en avslutade natten för att ta oss hem till en härlig säng.

Kinkan vid pennan

Efter en tidig frukost tog Danne och vår Londonbaserade Yeti återigen kommandot och styrde oss med bestämda steg genom ett kylslaget Düsseldorf mot tågstationen. Matchdag. Destinationen var Dortmund. Förväntningarna skyhöga. Bortalaget Bayer Leverkusen slogs om platsen för europaspel och Dortmund gick mot ligaseger. Och det var jävligt kallt, kallast i Bajen Internationals historia, men stämningen runt arenan var mycket sympatisk.

Vi klev först in på de belgiska Dortmundsupportrarnas speciella fan-pub och beställde in öl och mat. Som vanligt blev vi utstirrade, men misstänksamma blickar utbyttes snart mot glada tillrop och nyfikna kommentarer. Trots frosseriet kvällen innan hade våra stackars magar redan börjat kurra. Återigen chockades vi av de jätteportioner som seglade in, men schnitzlar och wurstar och smarrig bira strömmade snart ner i våra strupar. Det var gott! Det var tyskt!

Det var ett slags omvänt good cop/bad cop-förfarande från servitrisen sida. Hon armbågade Bullen i ansiktet så att ölen åkte ut i knät på honom, fnyste lite, gav sedan Kinkan en stor kram. Märkligt.

Efter att Danne för sjunde gången försökt förklara skillnaden mellan överjäst och underjäst öl drog vi oss vidare mot arenan. Temperaturmätaren hade krupit ner kring minus 8-9 grader och det var strålande sol. Det var fullt med folk och borta- och hemmasupportrar gick sida vid sida. Vi slank in på en uteserveringen och kunde konstatera att Patrik för dagen var synnerligen välklädd i tjocka boots och parka (skägget värmde nog också). Efter en kall (!) bira gick vi vidare och detta var ett perfekt tillfälle med lite glüwein tänkte jag. Fler än jag hade tänkt den tanken så det vara bara att huttra vidare in på arenan.

Förvirring infann sig när jag skulle handla värmande dryck i serveringen. Måste ha kort som ska laddas med euro, en kö. Ny kö när man ska handla, betala pant på muggen. Ny kö för att panta muggen och få mer pengar på kortet. Tillbaka i serveringskön, sen ny kö för att till slut lämna igen kortet och få tillbaka depositionen man lämnade i början. Det var över 80000 på arenan så jag behöver knappast tillägga något om längden på köerna.

Om det var förvirring på födofronten så blev läget mer akut och panikartat när toalett skulle uppsökas i halvlek. Kombinationen kyla och öl skapade hårt tryck i blåsan. Det blev kaos. Toalettsystemen på Westfalenstadion är underdimensionerade. Jag tänkte: det är kört! I sista sekund tog jag beslutet att lämna stadionbyggnaden. Ett fåtal med mig hade trotsat tyska förbudsskyltar och tillsammans stod vi frustande och leende tömmandes våra inre vätskesystem genom säkerhetsstängslen utanför arenan.

Matchinramningen var mäktig, 80000 varav 25000 hoppandes supportrar i den 'gula väggen' skapade rysningar. Tyvärr när You'll Never Walk Alone spelades så dränktes läktarsången av ljudet i högtalarna.

Att det förekommer visst gnissel i det tyska infrastrukturmaskineriet i samband med fotbollsmatcher visade sig även (se ovan) när det var dags att tömma arenan. Som tur är verkar inte tyska fotbollssupportrar vara av aggressivt och våldsamt släkte annars hade det nog kunnat sluta ganska illa i köerna till bussar tåg och spårvagnar som rörde sig väääldigt långsamt. I vimlet sprang vi på en svensk ur ett annat sällskap (möjligen var han ganska ensam). Han var rejält berusad och stod och gapade. På mössan lyste märket av ett djur med lång svans.

Supporterbutiken i Dortmund var välfyld men priset på matchtröjorna var i saftigaste laget. Jag och Patrik gick därför till Intersport och hittade lite billigare tröjor. Framför oss i kassan stod en japan som också hade varit på matchen. Hans engelska var i det mesta obefintlig och han förstod aldrig att det var 15 procent på Borussia-prylar om man visade upp sin matchbiljett. Av någon anledning visade han ändå upp biljetten, betalade och gick därifrån. Inte mindre än 4 gånger sprang vi sedan på den förvirrade 15-procentsmannen i Düsseldorf på olika ställen.

På hemresan hittade Kinkan lite finare sällskap att vara med och vi andra tåg igen oss bäst vi kunde efter en kall men trevlig fotbollsdag Ruhrområdet.

In i Kylan Igen

Dom två förlorade sönerna dök upp igen vid frukosten, rosenkindade och med något drömskt i blick. Även om gårdagens strapatser i och efter Dortmund, med BI-mått mätt, låg ganska långt ner på Richter-skalan, var det tydligt att det var ett ganska taget och knappt upptinat gäng som samlade sig för den historiska dagen. Enligt den här skribenten är och förblir fotboll en sommarsport. Allt bollsparkande i temperaturer under 10 plusgrader borde förbjudas. (Undantaget är höstmatcher under elljusen på Söderstadion och möjligtvis en engelsk fajt med tipsextrastämning).

Historiskt var det ja. För första gången i BIs historia skulle även en andra match nu avnjutas på resan. Tidig avgång igen. Strax efter frukost begav sig med lemmarna till Düsseldorf Hauptbanhof för att hinna med en ordentlig genomgång av Kölns berömda ölstugor innan kvällens huvudnummer FC Köln - Hamburger SV. Dessutom var tanken att hinna med lite annan kultur också, men den noga uttänkta planen riskerades redan tidigt av en förvirrad stackare i gruppen vars plånbok var mystiskt försvunnen.

Trots mankemanget i Düsseldorf anlände vi till Köln i tid och med alla planböcker i behåll. Vi styrde stegen mot den berömda Kölnerdomen, den stora katedralen i staden med anor från 300-talet. Promenaden från tågstationen var väl ungefär 50 meter och trapporna upp till Domen var ett perfekt ställe för det traditionella gruppfotot. Som fotograf anlitades en inte helt stadig kölnbo och ny fotograf headhuntades snabbt när vi fick se resultatet. Lite gudstjänst hanns också med, men när den unga, friska och lätta falangen av BI föreslog en tur uppför dom 509 trappstegen i tornet, splittrades gruppen. Promenaden från stationen hade tagit ut sin rätt och resten av Bajeninternational letade upp den första av ett tiotal ölkällare vi skulle hinna med innan matchen, Früh am Dom.

Återigen visade guiden Helmut sin fingertoppskänsla i val av ställe. Früh am Dom visade sig vara en fantastisk ölkällare med eget bryggeri. Förbokat stort runt bord och en gulasch som var som balsam för en redan schnitzeltrött mage. Riddarna kring runda bordet diskuterade än en gång förtjänsterna med över-, under- och spontanjäst öl. Man kunde se hur Danne satt lugnt tillbakalutad och njöt av att äntligen få höra en bildad diskussion och samtidigt myste över sina lärjungars första trevande försök att flyga fritt... Mycket avhandlades kring rundabordet. Förutom ölkunskaper dryftades elvor genom tiderna, nya Söderstadion och kvällens match. Men det var något märkligt med Früh am dom. här och var bland sällskapen på stället satt clowner och andra underligt utsmyckade individer. Tydligen hade Cirkusen kommit till stan. Om det var känslan av att helt plötsligt befinna sig på puben i diagongränden i Harry Potter eller om det bara var behovet av att fortsätta kulturvandringen i Altstadt som fick oss att ge oss ut i kylan igen spelar egentligen ingen roll. Nästa anhalt blev Keule på Heumarkt. Äntligen fick vi möta lite fotbollssupportrar - inte en clown så långt ögat nådde. Kölnsupportrarna bytte gladeligen halsdukar och lärde sig bajensånger och efter Keule avvekrades rask takt avverkades flera kulturinstitutioner som Pfaffen, Wahlfish och Zimm, ett ställe med högst suspekt förflutet. Dessutom en ölhall helt klädd i Grönt och vitt, men trots det ville dom inte ta emot Kinkans bajentröja och hänga upp på väggen. På väg till spårvagnen mot stadion korsade vi återigen Heumarkt och passerade Keule, genom fönstren kunde vi fortfarande höra 'Hammarby, Hammarby'... Väl ute i området kring stadion var urvalet av ställen betydligt mer begränsat. Vi kunde välja på vad, lokalbefolkningen beskrev som 'huliganstället' eller 'Taco-stället'. Det blev till en början Taco Loco, men några av oss korsade senare gatan för att inspektera 'huliganstället'. Kan rapportera därifrån att det var ungefär samma blandning av barnfamiljer och vanliga trevliga fotbollssupportrar som på Taco Loco...

Ännu en svinkall fotbollsmatch skulle nu avverkas. En av med lemmarna lyckades med bedriften förväxla sin biljett med ett kvitto och var nära att missa själva huvudnumret. Men efter rådigt ingripande av Helmut, räddades situationen. FC Köln-Hamburg slutade med bortaseger 0-1, och 46 500 åskådare hade letat sig ut till Rheinenergiestadion, trots kylan. Efter matchen blev det ytterligere besök på Taco Loco innan vi styrde kosan hem till Düsseldorf. Vi var många som sov väldigt gott på tåget tillbaka.

Kära Dagbok,

Idag var sista dagen på vår traintrip i Tyskland. Gårdagen var kall, fruktansvärt kall, igen. Vädret var dock något mindre iskallt idag. Det innebar att vi faktiskt kunde gå ute utan att få rimfrost i skäggen. Idag var det ingen fotbollsmatch inplanerad men på agendan fanns resans kanske viktigaste punkt - årsmötet.

Tidigare år har ju årsmötena haft en tendens att bli utdragna och, i takt med att ordsvadan sköljts ner, blivit livligare och livligare. Så blev det dock icke i år. Det har nog två enkla skäl: ett är att det var sista dagen och att många skulle till arbetet dagen efter och det andra skälet är nog det faktum att vi dissekerat samtliga stadgepunkter ingående på de tidigare resorna. Detta hindrar inte vissa att komma med de mest märkliga förslag. Den skäggige korrespondenten med Cockney-brytning föreslog exempelvis något så underligt som att vi skulle utöka klubben till elva personer. Han mumlade något om att 'vi då kunde utmana traktens halvgamla, halvbra, halvnyktra människor på en riktig match'. Gud vad naivt! Jag menar, att vi för det första skulle få ihop ett lag där inte hälften viker ner sig med någon ny krämpa och för det andra skulle hitta motståndare som skulle finna det mödan värt att möta oss i fotboll känns... naivt... Och förresten, elva i klubben skulle göra allting svårare och krångligare och, ja, allt möjligt konstigt. Nej, det går inte helt enkelt och förslaget röstades egentligen aldrig ner eftersom det befanns så orimligt att vi inte ens voterade om det.

Annars är årsmötets viktigaste punkt numera lottningen av nästa års arrangörer. Glädjande är att så många verkligen vill arrangera. Personligen hade jag hoppats på att det skulle blir mitt namn som drogs fram ur den något svettiga mössan. Men, tyvärr, miss igen, namnen som drogs var LångRygg och Berben. Det börjar bli länge sen jag arrangerade nu eftersom jag var med i debutresan för många år sen. Om två år är det tioårs-jubileum och jag hoppas kanske att jag skulle få arrangera en resa innan dess eftersom pressen blir tung på tioårs-arrangörerna.

Efter mötet var vi flera som drog ut på stan för att härja... i närmaste leksaksbutik. I jakten på nya uppfinningsrika leksaker hamnade vi på ett varuhus som var jättestort och märkligt nog fyllt med karnevalskostymer. Det är tydligen nån sorts tradition att tyskarna klär ut sig och partajar under den här perioden. Ärligt talat är det ibland svårt att se om vissa tyskar är utklädda eller inte. Tur att man inte är så vass på tyska eller att tyskarna är vassa på engelska för risken är att man ställer en fråga som man inte borde. Typ, 'what are you dressed up as - Dracula?, a Monkey? Shrek...?' Nu har jag förstått att Stor-Myran och Bullen drog runt sent i Altstadt häromdagen men inte tror jag att någon av dem ställde frågan heller.

Nåväl, jakten på 'den nya uppfinningsrika leksaken' slutade med ett legopaket. Igen, jag drömmer snart lego-klossar.

Efter detta var vi några stycken som pustade ut på en lokal köttkedja och döm om vår förvåning när bordet inte dignade av mat. Helt normalt stora portioner kom in och vi lyckades äta upp maten allihopa utan att stöna självklarheter som 'gud, vad jag är mätt'. Men tre dagars tysk magsäcksträning gjorde att vi nog var lite besviket småhungriga. Detta förde i alla fall det goda med sig att det fanns plats för en lite tradition som jag skapat. Jag brukar nämligen avsluta resan med traktens kaka. Det gjorde jag nu med, och som på så många andra ställen var den alldeles för söt och torr. Grädde nån...?

Våra eminenta reseledare Dan och Patrik såg naturligtvis till att vi var i god tid till flygplatsen. Resan gick utan xanor-hjälp alldeles utmärkt till inflygningen till Arlanda inleddes. Den som kom på det här med 'grön inflygning' skulle jag vilja tala allvar med. Det är fruktansvärt, som att sitta i en tombola och skaka fram och tillbaka. Väl nere är man slut som efter ett dubbelt maratonlopp (nåja, nätt överdrift men ändå).

Hemma i Sverige var vädret nästa lika kallt som i Tyskland. Enda skillnaden var väl att det var väntat. En tacksamhetens tanke vill jag sända till Dan som körde flera av oss ut i obygden ända till dörren, trots att han bor i civilisationens Södermalm. Avslutningsvis vill jag också tacka alla som åkte med och framför allt arrangörer för en fantastisk resa. Jag ser redan fram emot nästa år!