Dagbok måndag 19/3-2018

IMG

Det var så dags för den fjärde dagen i den historiska staden Aten. De senaste dagarnas flödiga intag av mat och (kanske framför allt dryck) började få effekt på kroppens reaktionstid. Därav en något segare morgon än vanligt. Min rumskamrat Fredrik verkade dock fortfarande förvånansvärt pigg i steget. Jag börjar misstänka att det är hans val av vin och Gin o Tonic snarare än glutendryck som gör det. Ja, ja, han drar väl en baksida eller en ljumske snart...

Grekland är ju ett land som består till stor del av en massa öar. Och eftersom vi redan utforskat en del av huvudstadens rejonger var det nu dags att ge oss ut på äventyr i den grekiska ö-världen. Förväntningarna var stora när vi tog oss ut till hamnen för att hoppa på båten till Aegina. Som jag förstår det hade några medlemmar gedigna erfarenheter från allt som kan hända på klippiga, spritindränkta grekiska öar medan andra, inklusive jag själv, mest kunde luta mina förväntningar mot minnesbilder av filmer som Mamma Mia och Kanonerna på Navarone.

Färden ut till hamnen tog längre tid än beräknat och eftersom det var så hiskeligt tidigt på morgonen dröjde det innan vi fick till ett depåstopp. Först vid själva kajkanten kunde vi, med något skakande händer, lösa detta. Väl på plats lyckades några ur vår grupp skrämma iväg några individer ur Atens a-lag för att få sitta. Det är visserligen tveksamt om de övriga besökarna såg någon större skillnad.

Det var allt för väl att vi fick till en liten stänkare för båten vi skulle åka med ut till ön visade sig vara någon märklig bärplanskonstruktion. Alltså att när båten får fart ställer den sig upp på fyra ben, typ. Det var allt annat en bekvämt på vägen ut och hade ett flygplan skakat omkring på liknande sätt hade jag dött av hjärtslag. Eller möjligtvis av en överdos ångestdämpande.

Nåväl, vi tog oss helskinnade i land i en liten, liten stad och hade naturligtvis genast stora ambitioner kring expeditionen för att utforska Aeginas hemligheter. Det vill säga tills vi kom på att vi var lite lätt oense vilken väg som var den rätta och enades om att vi skulle ta igen oss på en krog och mentalt rekognoscera den lilla staden.

Vis (nåja) av tidigare erfarenheter från resan och imponerad av Freddans vägvinnande kliv och friska uppsyn valde jag bort glutenprodukten till förmån för det lokala vinet. Fler följde mitt exempel och efter ett tag såg det nästan ut som om den vanligtvis ölfryntliga skaran BI-folk hade förvandlats till snobbig vinklubb. Visserligen fortfarande med rufsigt skägg och ölmagar.

Efter en stunds dividerande om vad ö-äventyret nu skulle innebära drog vi iväg på en tur i stans ringlande gränder. Det var en fascinerande upplevelse både för oss och för lokalbefolkningen när vi smög fram längs gatorna. Vi är ju inte riktigt de där professionella storshopparna utan vi har andra kvaliteter och efter en stund i en allt starkare värme bestämde vi oss för att äta lunch. Vi tog in på en trevlig restaurang under solskyddet och smaskade i oss härlig grekisk mat och som vanligt en massa bröd och tzatziki. Å så slank det väl ner några glas öl också. Vad vet jag?

Nu kanske vän av ordning tycker att vi skulle tagit på oss hikingskorna och klätterutrustning och dragit iväg på en rejäl bergsbestigning när vi ändå besökte den grekiska ö-världen. Å det kanske vi hade gjort om det inte varit så att vi insåg att vi snarare var i behov av en lite lugnare period efter dagar av technoklubbande, sex timmar långa årsmöten som ingen minns och division tre-matcher på betongläktare. Vi tyckte helt enkelt att vi kunde slappna av tillsammans med restaurangens lata katt och dricka vårt vin i lugn och ro.

Men även en helt lugn och sansad miljö har sina faror. Framför allt för män i mogen ålder vars hårsvall avtagit. Solen brände och det fräsande ljudet av svedd huvudsvål bidrog till att vi ganska kvickt förstod att även denna dag innebar skadeskjutna medlemmar.

Färden tillbaka var faktiskt ännu värre än den ut. Skak, slammer och dån ackompanjerade resan och själv kontrollerade jag var livbälten och utrymningsvägar fanns och undrade lite lätt var de hade gömt njurbältena. Bärplansbåt är säkert effektivt men ingenting för mig ska erkännas.

Väl hemma så tog jag, Claes och Dan en tur på stan för att se om den där takbaren vi hade hört talas om i närheten av hotellet verkligen existerade. Efter en stunds letande hamnade vi rätt och efter en lång hissfärd så kunde vi sätta oss ner och beskåda en fantastisk utsikt över delar av Aten. Visserligen var vi helt själva och det blåste rejält men vi slapp ju myggen...

Kvällens middag intogs på en restaurang i närheten och kött i massor stod på menyn. Å bröd och tzatziki förstås, det är möjligt att jag luktar vitlök i månader efter resan.

Efter en mättande måltid var vi några stycken som drog vidare till det som blivit något av vårt favoritställe i stan. Den charmiga baren i gatuhörnet med parisisk bohemstämning och smyckad med konstiga lampor och snirkliga stålstolar. Dessutom med goda drinkar, gott vin och charmig personal. Den här kvällen var det lite kallt och regnigt och det innebar att personalen bar ut fantastiska, lyxiga plädar till oss. Och trots kylan och rusket hade vi det alldeles fantastiskt bra som avslutning. Vi satt ute i Atenkvällen under tjocka mönstrade filtar, drack konstiga färgglada drinkar och i Atensk anda filosoferade vi över livets viktigare saker. Som till exempel hur vi skulle fira det kommande svenska mästerskapet i fotboll...

Länkar - Aten

Våra resor och äventyr

Hem  »  
Resor  »  
2018  »  
Dag4  »  
Dagbok  »  
Dagbok måndag 19/3-2018

Bajen International
Grundad 2005

© Bajen International 2019

pic