Det är inga viloresor när Bajen International ger sig ut på äventyr i Europa. Det är tempo, engagemang och hårt arbete från start till mål. Belöningen: mycket trevligt samkväm, nya upptäckter och upplevelser som för evigt etsar sig fast i våra minnen. Berlin 2022 är inget undantag.

Det blev som alltid en rivstart. Fråga mig inte hur, men nästan alla hade gissat rätt på resmålet och efter en välavvägd Manhattan i entrén till Arlanda lommade vi i väg mot gaten och en liten frukostöl. Det dröjde inte länge innan vi hade intagit våra flygstolar och strax därpå var vi i luften. En speciell känsla då det var första resan sen pandemin och de flesta restriktioner var på väg att tas bort. Många av oss föll snabbt in i flygdvalan.

Berlin visade ett par timmar senare en mycket angenäm och solig sida och våra bleka ansikten sökte sig snabb till första bästa uteservering. Det blev weissbier och wurst i härliga mängder och livet började sjuda. Snabbstopp på hotellet och sedan vidare till klassisk tysk mat- och öl-fest på Hofbräu Wirtshaus.

Det var buller och slam och ölsejdlar dansade in över borden följt av alla dess köttiga läckerheter. På min plats landade en gigantisk schweinshaxe av vilken jag endast lyckades gnaga i mig knappt hälften. Det märks att åldern tar ut sin rätt även hos mig…

Vi var mycket mätta och belåtna då vi i våra munskydd lämnade restaurangen. Men skulle dagens äventyr sluta här? Det hade varit fullt förståeligt då flera intensiva dygn stod på schemat. Men så icke!

En kvartett bestående av Claes, Patrik, Lasse och undertecknad hoppade in i en taxi. Kör mot klubbarna i Friedrichshain! Så blev det. Det var en spännande och avslappnad stämning på Revelerstrasse och vi slank in på de ställen som verkade trevliga. Vi tänkte att ställen med kö nog höll god kvalitet, ett av ställena visade sig vara ett tillhåll där man tog gratis corona-tester.

Uppmärksamheten vändes snart mot en lokal där skuggor rörde sig i neonljus och där ett besynnerligt sorl av människoröster strömmade ut. Det var mystik och det var show och vår vän Claes skulle om bara en liten stund spela huvudrollen.

Vi hade hamnat på något slag performencetillställning där publiken var högst deltagande och där en kvinna i lätt extas och en man med piercing och tatueringar utförde märkliga uppdrag. Det var tydligen så att publikmedlemmar lottades upp på scenen och fick delta i konstverket och utföra diverse utmaningar till folkhavets jubel. En yngre man dansade till exempel svandansen i full balletutstyrsel och med tillräckligt fin grace för att få godkänt av publiken.

Mörka skuggor rörde sig även runt bland publiken. Märkliga nummerlappar låg utspridda på borden. En av lapparna hamnade i Claes händer. Och nu inträffar det osannolika: kvinnan på scenen ropar upp Claes nummer!

Förvirring i den plötsliga tystnaden, medan Claes med fokuserad blick styr stegen rakt fram mot scenen. Kvinnan, vars självsäkra uppsyn nu har försvunnit frågar vad den nytillkomna gästen heter och snart hörs ett stegrande sus från publiken: Klaus! Klaus! Klaus!

Claes väntar med spänning på vilket uppdrag han ska utföra. Men det blir snart uppenbart att varken kvinnan eller den bröstpiercade mannen vill ha med Claes att göra. Den till en början ändå artiga tonen förbyts till smått otrevlig när Claes vägrar lämna rampljuset. Kanske för att han är nordbo så bjuds han på dricka i utbyte mot att kliva av, publiken ropar Klaus! Klaus! Och till slut ger han med sig och lämnar scenen. Vi insåg att det hela var riggat och det aldrig var tänkt att en vanlig besökare skulle kliva upp på scen.

Kvällen var ändå väldigt lyckad och efter en taxi hem styrde jag kosan upp till hotellrummet och drömde hela natten om Klaus, Klaus, Klaus...