Dagbok fredag 25/2-2011

IMG

Kära Dagbok,

Just idag var jag stark. Och orsaken var naturligtvis att vi äntligen skulle åka iväg med vår famösa reseklubb 'Bajen International'. Just idag mådde jag bra, så pass att jag inte ens kände mig flygrädd.

Det var bagarväckning i morse, redan klockan halvfem ringde klockan. Alltför tidigt för den morgontrötte. Vi dök upp nästan samtidigt på Arlanda, alla nio som skulle åka den här gången. Tyvärr var vi tvungna att lämna vår kära berb hemma. Vi saknade honom redan vid incheckningsdisken.

Bullen och Sven är årets reseledare och allting var välorganiserat. Vi fick ganska tidigt reda på att vi skulle flyga till Manchester. Visserligen är arrangörsparet anglofiler men spekulationerna som varit vilda de sista dagarna har inte kretsat kring den gamla textilstaden alls. Flygbyte misstänktes tidigt.

Nåväl, utan någon som helst självmedicinering fördes vi framåt över nordsjön av kraftiga vindar och vi landade innan tidtabell. Tack någon ickevärldslig kraft för det. Vi landade i Manchester och jag kände mig förvånansvärt stark och jag mådde fortfarande överraskande bra. Trots att jag nånstans insåg att det var osannolikt att vi skulle fortsätta till mitt destinationstips London så hade jag nog fortfarande tron på mig själv på min sida. Men icke.

Arrangörerna ledde oss vänligt men bestämt till tågstationen och då gick det upp för oss. Liverpool. Just det, Sven har kontakter där. Det blev självklart för oss alla. Manchester och Liverpool är grannstäder och det tog inte lång tid innan vi var framme. Därefter avverkades 25 meter (varför så långt?)innan Bajen International kunde göra sitt första officiella pubbesök. Vi pustade ut och eftersom det var ett helt år sen senast vi satt tillsammans och smuttade på varsin öl hade jag väntat så länge på just den här dan. Och det var en otroligt skön känsla att den äntligen var här. Just den här dan gav mig dessutom en oemotståndlig lust att ta en öl till.

Efter en hamburgare och ytterligare en öl (för fem pund tutti, billigt!) var det ett muntert gäng som drog vidare ner mot hotellet. Det enda som lite grann grumlade glädjen var kolonin av skränande vitfjädrande djur. Vi såg måsarnas flykt på alldeles för nära håll.

Hotellet låg precis vid floden Mersey och vi såg hur solglittrets dans speglades i vattnet och såg verkligen framåt mot härliga tider. En sak som slog oss tidigt var att folk inte verkar ha någon som helst uppfattning om kyla i stan. Visserligen åtta grader varmt men när vi gick omkring med halsduk och mössa hade de brittiska männen t-shirt och vi såg allihopa kvinnornas ben.

Jag klarade mig hyfsat i lottningen kring rumsfördelningen och jag och Danne bor ihop. Vi hängde upp kläderna prydligt på galgar och funderade på om vi skulle ta en tupplur. Men jag föreslog att vi skulle gå ut och se vad Liverpools så kallade Docklands hade att erbjuda. Danne var tveksam men när jag kryddade erbjudandet med 'och kanske kolla in om pubarna har Spendrups' såg jag ögonens glans hos Danne. (Det var väl egentligen ganska naivt försök av mig, jag tror nämligen att Dan kan varenda pub i hela världen som säljer Spendrups och vad jag förstår exporterar de inte till pubar i England speciellt mycket. Men, säga vad man vill om 'Spendrupsfolket', de har tron på sig själva på sin sida). Jag fick dock vänta ganska så länge på dan innan vi kom ner i lobbyn.

Vi fick med oss de övriga ur det yngre gardet så det var jag, Danne, Ola och Patrik som gick ut och bekantade oss med Liverpool. De äldre var kvar på hotellrummet, förmodligen för att insupa lite brittisk atmosfär...

Vi resonerade som så att de är nog ganska sköna när de äntligen kommer in till stan. Men vi var redan på hugget, inte minst Danne som är Liverpool-fan hade väntat så länge på just den här dagen och jag förstår hans lust att bege sig på upptäcktsfärd i sin brittiska favoritstad när den möjligheten kommer.

Det var otroligt spännande att se hur stan som bombades svårt under andra världskriget har byggts upp sin igen. Riktigt gamla hus varvas med ultramoderna skapelser. Om det är snyggt? Tja, sådär... Men en sak som var solklar direkt är att alla människor är trevliga, vi hörde skrattande barn var vi än gick och alla verkade glada. Vi passerade Beatles-museet och Slavmuseet och vi hörde slussarnas brus mellan Mersey och den inre hamnen. Och efter ett besök på en charmig inrökt pub kändes det som om vi tillhörde de få utvalda i världen som verkligen kunde leva.

Här begick vi dock ett misstag, vi bestämde oss för att bege oss till Cavern Club. Det kanske andra turister också har gjort före oss, det är nämligen klubben där Beatles slog igenom. Men det är nog stans säkraste turistfälla. Klubben ligger i en källare men ända upp till gatan stank det av de där små gula kuddarna som ligger i pissoaren. Trots det gick vi ner för trapporna. Väl därnere satt den tredje (eller fjärde eller femte) brorsan 'Olsen Brothers' och spelade Beatlescovers. Uselt. Jag hörde inre musik där John Lennon sjöng 'A day in Life' eller 'Strawberry fields' men Olsen-brorsans kraxande påminde inte om det. Inte alls. Tyvärr.

Vi flydde illa kvickt. Och det tog säkert en halvtimma innan vindarnas sus fick lukten av de gula kuddarna av avta.

Nu var det dock dags för middag och vi hade bestämt möte med våra äldre kamrater. Vi fick dock ingen rätsida på kartan och av någon outgrundlig anledning lyssnade vi inte på råd från de hyggliga Liverpudlians (de kallas faktiskt så) utan trodde mer på oss själva och våra egna orienterarkunskaper. Nåväl, efter ett visst irrande i kvarteren så lyckades vi återfinna resten av BI och vi gav oss in på en italiensk restaurang. Alla var hungriga och beställde förrätter. Det dröjde. Och dröjde. Vi hade väntat så otroligt länge på mat den här dan men när den skönt nog äntligen kom så insåg vi att 'vi kommer inte ens att kunna orka få i oss förrätten'. Vi åt och åt och fick inte nån större lust att äta huvudrätten när den kom strax efter.

Men just den här dan var vi starka och mådde bra och vi gav oss vidare ut i natten. Vi hittade först en pub kallad O`Neills. Det var hög musik i högtalarna och det blandades dessutom med ett halvknackigt liveband. Ingenting för oss 40-plussare som numer måste sitta ner och dessutom har en generell undran 'varför ungdomarna måste spela så högt'?

Det hade börjat blåsa när vi kom ut och vi gick vidare längs partygatan och fördes framåt av kraftiga vindar till ett ställe som heter Revolution. Vi borde kanske dragit oss hemåt men vi var fortfarande starka och mådde nog ännu bättre nu än tidigare efter någon pint ytterligare och vi trodde på oss själva när vi sa 'kvällen har bara börjat'.

Revolution passade oss mycket bättre, vi fick nämligen sitta ner. Men efter ett tag tyckte vi att vi borde gå vidare. Jag vet, det var kanske ett knasigt beslut men vi hade ju verkligen väntat så länge på den här dan när vi i BI fick träffas igen.

Men då hände nåt otroligt, Danne som är nattdjuret nummer ett tyckte att det var dags att gå hem. Och vi andra höll med. Det var faktiskt riktigt skönt att vi äntligen bestämde oss för det. Vi var ju fortfarande riktigt pigga och fräscha, trots att vi varit uppe sen fem-tiden i morse.

Å efter ett besökt på britternas motsvarighet till seveneleven lommade vi hem genom Liverpools gator. Alla mycket nöjda och med samma känsla inför morgondagen då vi tillsammans skulle få se engelsk fotboll live på Goodison Park. Känslan av att jag har väntat så länge på just denna dag. Den ger lust när den kommer.

Liverpool, England

  Jurys Inn

  Fakta om resan

  Fre 25/2
  Lör 26/2
  Sön 27/2
  Mån 28/2

Våra resor och äventyr

Hem  »  
Resor  »  
2011  »  
Dag1  »  
Dagbok  »  
Dagbok fredag 25/2-2011

Bajen International
Grundad 2005

© Bajen International 2019

pic