Våra resor

Våra resor

© Bajen International - 2024

Neapel

Neapel

© Bajen International - 2024

 Dagbok lördag 16/3

 Dagbok lördag 16/3

IMG

Dags för premiärfrukost. Trots en ganska tidig revelj kom alla medlemmar förutom Lillmyran upp till hotellets mycket trevliga restaurang. Då denna lördag hade ett späckat program var det lämpligt att börja dagen med att fylla på energidepåerna. Mycket kaffe gick åt, den märkliga glassmaskinen (eller yoghurtmaskinen) utnyttjades nog bara av Ola. Det är fortfarande lite oklart om vad det egentligen var i den där manicken. Den frukoststrejkande Lillmyran blev bortskämd genom att bli serverad kaffe på rummet av hans mycket sympatiske rumskamrat. Vi behöver inte avslöja vem denne samarit är men ryktet säger att det är en riktigt hyvens kille.

Klockan 08:15 var det samling i receptionen. Av respekt för researrangörernas pondus var samtliga medlemmar i tid. Mycket imponerande.

Det bidde en liten promenad, en av väldigt många promenader under denna resa som det skulle visa sig... Målet för denna prommis var tågstationen Porta Nolana. Smart drag av reseledarna att välja startstationen för lokaltågen. Vi bodde ju precis vid Piazza Garibaldi där centralstationen ligger men på den stationen klev det på en massa människor som blev utan sittplats på tåget. Något vi glatt kunde konstatera sittandes på de sköna plaststolarna i tågkupén.

Tillbaks till Porto Nolana. Ingången till tågstationen bevakades av skjutklara militärer med feta vapen. Uppenbarligen har Neapel en hög grad av beredskap för terrordåd. På gator och torg syntes militärer och poliser överallt.

De rutinerade reseledarna Danne och Ola passade på att köpa tågbiljetter för hela dagen. Det innebar tre olika biljetter för samtliga medlemmar.
1. Neapel -> Pompeji
2. Pompeji -> Sorrento
3. Sorrento -> Neapel
Inköpet av dessa biljetter tog lite tid. Bakom Danne och Ola stod några inhemska individer i kö. Italienare är ju inte kända för sitt tålamod så låt oss säga att deras kroppsspråk en aning tydde på att de inte var helt nöjda med tempot på vårt biljettinköp. Samtliga napolitanare i denna kö bytte såsmåningom till annan kassa...

Nåväl. Med biljetterna i hamn en tid senare släntrade vi ned till perrongerna. Där var det en hel del resenärer. En hel del personal. Och vi. Och tvskärmar som visar vilket spår tågen avgår ifrån. I bästa fall alltså. Alla skärmar var tomma på information. Vårt tåg till Pompeji skulle avgå 08:39. Några minuter efter avgångstiden poppade vårt tåg upp skärmarna. Pigga och nytra tog vi oss till rätt perrong och äntrade tåget. Ett helt ok tåg trots sin spartanska design. Vi slog oss ned på de hårdplastiga stolarna och tåget tuffade iväg. Det kan ha hänt att en BI-klibba åkte upp på väggen. Det är dock inget vi kan vidimera eller dementera.

Trettio minuter senare kom vi fram till Pompeji. Tydligen hade vi en bokad guide till klockan 10:00 som skulle ta oss runt ruinstaden Pompeji som ödelades av vulkanen Vesuvius utbrott år 79 efter Kristus. Då tåget stannade väldigt nära själva entrén och vi var lite tidiga bestämde vi oss för att ta en liten öl. Sagt och gjort satte vi oss på närmaste servering. Trots att klockan bara var cirka halv tio var det inga problem att beställa in bira. Och trots turistfällevarning på haket kostade en flaskbira endast tre euro. Sjukt dålig planering av prisansvarig italienare. En bira senare var det dags att gå och möta upp guiden.

Tack vare lågsäsong gällande turister var det överkomligt med just sådana vid entrén till Pompeji. Här var det avtalat att vi skulle möta vår svensktalande guide som reseledarna hade bokat. Klockrent i tid så dyker hon upp. Tarja. En riktigt skön dam i 70+ ålder, född i Rovaniemi, talandes en massa språk och boendes i Italien sedan en hejdundrande massa år. Efter att artighetsfraserna var avklarade delade Tarja ut varsin walkie-talkie med öronsnäcka. De som vi hade gick inte att tala i men man hörde ju Tarja klockrent en bra bit ifrån. En mycket bra attiralj att ha under en guidad vandring.

Tarja körde igång direkt. Tyvärr hade hon gjort något med munnen som gjorde att hon sluddrade en anings ibland men det var inget som påverkade henne eller oss nämnvärt. Besöker man Pompeji ska man absolut göra det med guide. Staden är riktigt omfattande trots att hela inte är utgräven och det finns oerhört mycket att berätta om den vilket vi blev varse. Vår vandring varade i tre timmar med Tarja som en alldeles utmärkt guide. Hon var överhört charmig och lite lagom kinky. Hon berömde Daedalus rumpa och menade att en sådan vacker sak var det länge sedan hon själva fick uppleva. Daedalus är en staty gjord av polacken Igor Mitoraj och den är belägen i Pompejis södra del.

Som sagt. Tarja guidade oss runt i Pompeji i tre timmar. En fantastiskt fascinerande och fasansfull historia poppar fram om vad som hände här. Inte bara år 79 e.k. då allt ödelades utan också från att staden grundades ca 500 år före kristus och fram till ödeåret. På en av våra medlemmars begäran (ingen nämnd, ingen glömd, men hen är lång) besökte vi även bordellen i Pompeji. Det enda ställe det var ordentlig kö till trots lågsäsong. Typiskt.

När det började närma sig avrundning undrade Tarja stilla om vi var hungriga. En bra fråga. Vi var nog alla hungriga, aningens trötta och sjukt stumma i benen. Kanske inte alla men undertecknad var sjukt trasig efter de tre timmarna på Pompejis kullerstenar. Tarja rekommenderade en lunchrestaurang i närheten, en lunch bestående av sallad, varmrätt, dessert samt vin utlovades till det sjangdobla priset 15 euro. Vi anade att Tarja hade en viss provsion av ditstyrda turister till denna restaurang men det spelade ingen roll. Vi var mycket nöjda med hennes guidning och vi kunde alla tänka oss att chilla lite på en lunchrestaurang efter dagens strapats. Dock grymtade Danne lite grann. Han var väl sugen på att gå på nåt yogapass eller nåt istället för att käka lunch... Tji fick han.

Lunchen inmundigades i lagom takt. Kinkan vägrade vin och beställde öl istället. Lillmyran vägrade sallad men beställde inget annat i dess ställe. Svagt. Som varmrätt kunde man välja pizza eller pasta. Vilken högoddsare... Undertecknad tog en pasta med chiliflakes. Helt ok. Desserten var någon slags kaka. Den var god. Kommer inte ihåg vad den hette eller smakade men den var ok. Vi blev inte jättelångrandiga på detta ställe utan begav oss till tågstationen ganska omgående efter att alla var färdigdinerade.

Då vi var i Italien kände vi att det bara var att gå till tågstationen oavsett när det var tänkt att vårt tåg skulle komma. Så gjorde vi. Vi behövde inte vänta jättelänge på tåget till staden Sorrento. Tåget till Sorrento tog cirka tjugo minuter. En fantastisk vy var det när vi började närma oss. Fantastiska höjdskillnader med citrusodlingar m.m. poppade upp lite här och var.

Framme i Sorrento kunde vi snabbt konstatera att denna stad skiljer sig markant från Neapel, här var det rent och snyggt. Medlem Ola visade sina gangstergener och pallade en apelsinliknande frukt från en högt hängande gren (Ola är lång). Efter avskalning och en första tugga konstaterade han att det inte var värt besväret, stöldgodset spottades ut i närmsta soptunna. Vi började strosa omkring och riktningen var ner mot havet. Givetvis blir man törstig av att strosa så vi tog ett depåstopp på en restaurang. Här märkte vi också att det var skillnad mot Neapel. Pris på sponken var aningens högre här. Då vi insåg att vi var i hjärtat av Limoncelloland var vi givetvis tvungna att avnjuta denna ädla dryck. Några av oss beställde Limon Spritzer (Limoncello, Prosecco samt clubsoda) och andra tog en straight Limoncello i frostigt snapsglas. Gott är det i alla fall. Säkert var det någon bakåtsträvare hos oss som bara beställde en öl eller kaffe men av detta har jag inget minne.

Efter avslutade förfriskningar gick ned till View-point Sorrento. Det är ett litet torg där man har utsikt över hela Neapelbukten. Det är en ordentlig höjdskillnad från detta utkiksställe och ned till havsnivån. Det fanns trappor ned men ingen av oss hade minsta tillstymmelse av att vara intresserad av att gå dessa ned till havet. Det fanns hissar men dessa dissades också. Vi höll oss på samma höjdnivå och strosade vidare i staden. Det fanns ett antal riktigt schyssta takserveringar runtomkring i staden men tyvärr pga lågsäsong så var de givetvis stängda. Surt sa räven (eller Limoncellon...).

Då vi gick bet på takterasshak nöjde vi oss med lyxhotellet Hotel Bellevue Syrene och dess uteservering. Denna var läckert belägen precis utmed klippan som gick ned till havet. Lillmyran med viss höjdrädsla valde att sätta sig lite längre bak/in på uterserveringen. Ola som showman han är utförde en galant pantomim och låtsades att uteserveringen var inglasad. Tror nästan han fick en och annan spontanapplåd för uppträdandet. Vi roade oss med att kolla vad en övernattning skulle kosta på detta hotell. Lite dyrare än vårt hotell i Neapel kunde vi lugnt konstatera. Har för mig att en svit kostade ca 17000 per natt. Som hittat. Medans vi avnjöt vår dyröl och de obligatoriska snacksen uppmärksammade vi ett sällskap på hotellet. Ett mycket välklätt sällskap. Dock hade vi problem. Vi kunde inte avgöra om det var gäster på ett bröllop eller deltagare på en begravning. Vad jag minns kom vi inte fram till något svar på den frågan. Ölen kostade lite mer än vanligt. För att kompensera detta gick flera av oss in på deras flotta spa och kissade. Undertecknad gjorde ej detta och jag hoppas innerligt att de kissade i toaletten och inte på spa:ets golv.

Strosandet i Sorrento stad fortsatte. Danne hade scoutat en riktigt bra ölpub men väl framme vid den kunde vi konstatera att vi var för tidiga. Den skulle först öppna om någon timme eller så. Aningens modstulna gick vi vidare. Vi kom upp på stora gå/shoppinggatan i Sorrento och hittade Chaplin Bar. Äntligen kunde vi ta en ny drickapaus, vi hade trots allt strosat minst i en kvart. Denna pub var av irländsk kvalité. Givetvis var det främst rugby på tv-apparaterna, några få visade lite fotboll. Vi såg bl.a. Kristoffer Nordfeldt och hans Swansea ta en 2-0 ledning på Manchester City. Detta innebar tyvärr att Nordfeldt kommer bli dyr för Bajen att lösa. Matchen slutade 2-3 till City. Nordfeldt sedemera billig. Vi som försökte titta på tv:n hade jämnt sjå med att försöka sjasa iväg Fredrik. Hans omfångsrika huvud har alltid en förmåga att skymma tvskärmen. Trist historia tycker jag. Jag tror att samtliga otränade medlemmar var lagom möra i benen vid detta laget. Det blev rast, vila på denna pub ett tag och några öl hann dessutom slinka ned innan det var dags att ta sig mot tågcentralen för återfärd mot Neapel.

Vi lämnade Chaplins bar och vandrade längs med huvudgatan, Corso Italia, mot centralstationen. Vi gick i god tid så det var ingen stress att hinna med tåget. Väl framme på centralen var det fyra medlemmar som hade ett trängande behov att uppsöka herrummet. Givetvis var det en spärr med myntinkast till muggen. Oklart varför men dessa fyra kissnödiga herrar tog sig alla in via spärren på ett mynt. Sjukt snabbt och hetsigt trängde de sig in tillsammans och ingen fastnade som tur var. Att ta sig ut från muggen var som tur var inget problem. Det gick lugnt och städat till.

Vi var som sagt i god tid innan vårt tåg till Neapel skulle avgå. Färden skulle ta cirka femtio minuter och detta tåg skulle vara ett snabbtåg?!? Vi äntrade tåget i vagnen längst fram och alla gamlingar fick sittplats. D.v.s. vi. Sedan kom lokföraren och en till. Nu hade vi behövt ha med oss vår motortekniker Sippa för tåget hade ingen ambition att starta. Föraren och den andra slirade på startmotorn och tågets motor vägrade hoppa igång (allt detta tekniska snack uppsnappade jag bland de andra i klubben, som sagt, Sippa var inte med så troligtvis var detta bullshit...). Vi började se fram emot att spendera ytterligare några timmar i Sorrento. Varför inte, det var ju en trevlig stad. Dock som genom ett mirakel började tåget rulla medans motorn sakteliga började puttra. Hemfärden gick hyfsat snabbt trots att lokförarens kompis manuellt fick stänga vagnsdörrarna på varje station. Och tåget stannade inte på alla stationer vilket faktiskt gjorde det till ett snabbtåg som utlovat. En annan anledning till att tågfärden gick snabbare var att vi försökte följa semifinalen i Svenska cupen mellan diffen och BK Häcken. Ola och Anders försökte följa sändningen på deras respektive telefon. Ute på den italienska landsbygden är radiovågorna aningens svajiga och det laggades friskt i telefonerna. Dock fick vi till slut avnjuta att skansenöns cupäventyr var över, trist historia...

Tillbaks i Neapel var det dags för att dinera middag. Reseledarna hade fått tips om en lysande restaurang som hette Da Donato (Antica Trattoria e Pizzeria da Donato är dess fulla namn). Vi begav oss dit med höga förväntningar. Väl där insåg vi att vi inte var ensamma om att vilja käka middag där denna afton. Det var tvärfullt. Att få ett bord för nio personer var en utopi. Danne som snackade med personalen fick lite andra tips på ställen som vi kunde gå till. Dock skulle vi absolut inte gå till restaurangen som låg bredvid då maten där var urusel. Bra tips ändå...

Sagt å gjort. Nobbade på Da Donato gick vi gatan Via Silvio Spaventa tillbaka mot Garibalditorget. Strax innan torget såg vi restaurang La Brace (och de såg oss). De lovade att det fanns plats. Gött tänkte vi. Nu började blodsockret sjunka på vissa i gänget. Vi gick in på restaurangen och personalen började ratta med bord och stolar till oss. Vi fick ett långbord mitt i lokalen så där härligt trångt. Kinkan var tyvärr sist in i restaurangen (pga av lågt blodsocker?) och fick tyvärr ingen plats. Han muttrade och gick utanför för att invänta en stolsplats i restaurangen. THIS WAS NOT OK. Som tur var så lämnade ett större sällskap med asiatiska turister restaurangen vid denna tidpunkt. Nu fanns det gott om plats och även Kinkan fick sitta med oss vid bordet. Denna restaurang bjöd på standardutbud av dryck och mat. Jag tror de flesta körde på pizza. Ola som alltid ska avvika i matbeställningarna festade loss och tog en Pizza Fritta (hans uttal av denna rätt var något oklar...). Undertecknad (och Patrik) tog en kryddig pizza som var helt ok. Lagom spicy. Vad Ola tyckte om sin friterade pizza är något diffust, tror inte den fick några högre poäng. Alla blev i alla fall mätta. Jag var belåten, hur det var med alla andra vet jag inte. När det var dags att betala kom ett skönt handskrivet kvitto in. Inget en revisor från Pricewaterhouse Zürich skulle göra vågen för. Dock påverkade detta inte oss nämnvärt så vi betalade och lämnade restaurangen vid gott mod.

Klockan var nu en bit efter tio på kvällen. De flesta av oss var slut efter denna långa dag så det blev hemgång till hotellet. Några tappra individer gjorde ett ryck och tog tunnelbanan upp till Vomero området för lite nattsudd. Dock blev nattsuddet endast kvällssudd. De drack typ en öl på ett ställe innan de tog en taxi tillbaks till hotellet.

En mycket lång och oerhört givande dag var till ända. Over and out.

Länkar för Neapelresan...

Välj en annan resa du vill veta mer om...

Hem  »  
Resor  »  
2019-Neapel  »  
Dag2  »  
Dagbok

Grundad 2005

© Bajen International 2024