Tänka fritt är stort men tänka rätt är större, skrev 1700-tals-författaren Thomas Thorhild och ända sedan de stansades in i ovanför ingången till universitetsaulan i Uppsala har orden varit föremål för vilda debatter. Men för den som mötte med lemmarna längs Bilbao-floden i morgondimman den här måndagen var det nog inga problem att se vilka som tänkt rätt och vilka som tänkt fritt kvällen innan. Den äldre falangens nattliga aktiviteter fullkomligt osade ur varje por medan de yngre glatt trippade fram längs flodbanken.

Vårt mål var ett lämpligt ställe för det sedvanliga årsmötet. Eftersom vi alla är rutinerade årsmötesdeltagare vet vi också att möteslokalen är helt avgörande för hur framgångsrikt och framför allt, hur långt mötet kommer att bli. Stegen styrdes mot Mount Artxanda ett berg med vidunderlig utsikt över staden och, enligt kartan, ett gott utbud av utskänkningsställen. Mount Artxanda går enklast att nå med hjälp av bergbanan från Funikularreko Plaza (bergbanetorget). Sagt och gjort anslöt vi oss till morgonpendlarna mot toppen.

Nu är det inte helt enkelt att hitta något ställe som faktiskt har öppet och serverar lämplig årsmötesförtäring tidigt på morgonen. Restaurang Miramar med mäktiga panoramafönster såg lovande ut med full bemanning i baren, men efter lite språkakrobatik lyckades vi förstå att det inte var där det historiska årsmötet skulle kunna hållas. I stället styrdes kosan mot Txakoli. En märklig blandning av alpstuga och café. Lämpligt nog hade övervåningen stora runda bord med vita dukar, som gjorda för ett årsmöte av den här digniteten. Mindre lämpligt var att övervåningen var stängd. Men efter att den första beställningen trillat in insåg även Txakolis personal det nog var bäst att låta oss hållas där uppe, lite på avstånd från de övriga gästerna.

Nu var det inte särskilt mycket joddlande i alpstugan men skålarna desto fler:

11:16, 11:20, 11:23, 11:27, 11:31, 11:37, paus, 11:52, 11:54, 11:56, 12:05, 12:07, 12.10, 12:16, 12:27, 12:32, paus, 12:43, 12:51, 12:54, 13:01, 13.06, 13:15, paus, 13:26, 13:46, 14:04, paus, 14:22, 14:36, 14:37, 14:42, 14:47, 14:50, 14:56, 15:02, paus, 15:23, 15:24, 15:33, 15:39, 15:41 och slut.

Nästan fem timmar senare och många viktiga beslut rikare ramlade BI:s med lemmar ut från Txakoli. Eftersom Avesta stod för protokollet så finns, med all säkerhet, allt noga nedtecknat och de som mot förmodan inte riktigt har koll på vad som faktiskt bestämdes kan kolla här.

Efter bergsutflykten var den samlade åsikten att vi behövde andas avgaser igen. Bergbanan tog oss tillbaka till Bergbanetorget där också gemensam lunch intogs. Här börjar mina anteckningar från dagen spåra något…enda anteckningen från lunchen är:

Sur gubbe - härlig spanjorska.

Efter lunchen splittras BI, några av oss gick till den närliggande baren Bar el Funi. Det visade sig vara ett ställe för cykelfanatiker och, skulle de visa sig, spelgalna kineser. Bar el Funi-ligan bestämde sig för att prova den lokala cidern samtidigt som vi beundrade samlingen av cykeltröjor på väggarna. Bar El Funi visar sig vara nära sammankopplad med ett gäng cykelentusiaster som reser runt landet för att delta i diverse lopp. Lite som ett något mer atletiskt BI. Men baren hade även en mörk sida… I ett hörn stod en spelautomat och vid den stod en kinesisk man som bara under den korta tid vi var där brände ett antal tusen kronor på att dra i en spak.

Framåt kvällen återförenades stora delar av föreningen i lite mer fashionabla kvarter. Spriten lite dyrare men människorna desto vackrare men kvällen som avslutades på Ledesma no5 lyckades ändå inte släcka vår nyväckta aptit på GT även om några av oss försökte.