Så var det äntligen dags! Premiärresan för Bajen International. Åtta förväntansfulla medlemmar, och två påtagligt nervösa reseledare var samlade på Centralpuben i Stockholm. Målet för resan var fortfarande inte känt och det spekulerades vilt om vad som skulle bli slutdestinationen. Lasses små rökridåer lurade en del, men enligt vad Kinkan berättade senare hade Lasse råkat försäga sig i ett stressat ögonblick och då avslöjat resmålet för Kinkan. Lite unprofesional, som vi i BajInt numera säger. Men stämningen var hög och tio Bajenhunkar spottar inte i glaset.

Efter en snillrik frågesporttävling på flygbussen till Skavsta antog de flesta att vi skulle till London. En viss besvikelse över detta spred sig då i bussen. London, dit kan man ju åka lite när man vill, var det någon som muttrade. Men alla höll skenet uppe, man ville ju inte klanka ner på reseledarna, som ändå lagt ner ett hästjobb på att fixa resan.

Whisky och bira fortsatte att flöda i ymniga mängder och alla var ändå glada. De flesta tänkte att London kunde nog bli ganska lyckat ändå. Flera heta matcher fanns på Londonschemat och London är ju alltid London...

Då slog det till vid incheckningen. De flesta av medlemmarna är begåvade med en ganska snabb slutledningsförmåga. Dessutom var alternativen ganska få. Men nu förstod vi glatt överraskade: Vi ska till Glasgow!

Korrigerings-SMS:en skickades ut i rymden och Pajas som hittills haft en ganska undanskymd roll i sällskapet började febrilt ringa efter sina kiltbeprydda vänner i Bajenklanen. Vi andra brydde oss nog inte riktigt när han sa att han hade kontakter på en pub i Glasgow dit vi skulle gå sen. Så här i efterhand kan vi konstatera att Pajas pub var en av de absoluta höjdpunkterna på resan!

Glasgow...

Flygplatsmaten och ölen var inte någon av resans gastronomiska höjdpunkter, men vi insåg att vi efter vårt digra alkoholintag nog behövde lite fast föda i magen. Personalen på pris- och tidspressade Ryan Air upplyste oss plötsligt om att det var dags att gå ombord. Utan att förstå varför såg jag att Lasses ena ögonbryn började rycka okontrollerat, varpå han snabbt stjälpte i sig det sista av ölen. Tänkte inte mer på det då, men funderar än i dag på om den stora rostiga fällkniven ursprungligen faktiskt tillhörde någon i resesällskapet i så fall tippar jag på finnen med det långa håret.

På planet började de sedvanliga lustigheterna sippra fram när tio salongsberusade grabbar ska upp i luften. En del, som är vana att ta lite plats i samhället, började hänga över stolsryggarna och snart hördes kommentarerna om de nätta flygvärdinnorna och den homosexuelle stewarden. Det var lite lumpen över det hela. Det var roligt.

En som däremot höll en låg profil var Lasse. Jag undrade först vad det var för fel på honom. I vanliga fall krävs en kudde över ansiktet för att få tyst på honom. Nu stirrade han med tom blick rak in i stolsryggen framför och höll krampaktigt i en whisky (whisky i plastpåse var för övrigt en ny kul företeelse för några i gänget, någon spillde ut det mesta i knät). Vi taxade ut på startbanan, Lasse slöt ögonen och tänkte: Jag kan flyga... Hans vapenbroder Claes viskade till mig att Lasse har en väl tilltagen flygrädsla. Intressant tänkte jag och upplyste sällskapet om att det nog rasslade lite väl mycket innan planet skulle lyfta...

Något stela, ett par timmar senare, steg vi ut i den ljumma glasgowluften. Sippa var lite nervös för att han skulle åka på en rejäl kroppsbesiktning. Tulltjänstemännen på Prestwick har rykte om sig att vara nitiska och smått brutala i sin kontakt med utländska besökare. Allt gick bra och efter att alla hade fått sitt bagage satt vi helt plötsligt i två taxibilar på väg in till city.

Undertecknad hamnade i den snabba bilen och tog inte så lite stolt på sig ansvaret att tolka chaffisens obegripliga svada. Vi började direkt med att identifiera vilket lag mannen höll på. Det visade sig att vi blev körda av en av vad celticsupportrar kallar för a royalist bastard. Helt förståeligt reagerade han något negativt på våra grönvita attiraljer och sa att vi borde ta det försiktigt om vi ville klara oss helskinnade under vår semestervistelse i Skottland. Lite ölfryntliga svarade vi att det skulle vi nog göra. De flesta av oss kände nog ingen vidare samhörighet med rangerchauffören. Vi checkade in på hotellet och såg fram emot en skön natts sömn... men...

...det blev en intressant - och kanske för en del rätt stimulerande - natt för det opolerade grabbgänget från det kalla Norden. Klubbens budget är, som alla inblandade vid det här laget är fullt medvetna om, inte så stor. Reseledarparet hade därför valt att boka enkelrum i stället för - dubbelrum. Inget fel på de brittiska måtten i fråga om säng i enkelrum, men det blir aningen trångt när brandmän, poliser och en och annan vältränad journalist ska dela säng. Det var en del skamsna blickar som möttes över frukostbordet morgonen därpå, men efter vad som framkommit av den officiella versionen verkar allt ha gått lugnt till.